I Sterbestunde
(”Dödstimme”) av Michael Hübner får vi följa hur kriminalkommissarien Becker
upptäcker att ett privatägt äldreboende ägnar sig åt plågsamma människoförsök.
Tyckte jag att den handlingen kändes trovärdig? - Nej, inte direkt!
Lärde jag mig åtminstone
någonting om staden Koblenz eller landsbygden där runtomkring under läsningens
gång? - Nej, inte det
minsta!
Var jag, trots
detta, så fängslad av den enkla, tidslinjära berättarstilen kombinerad med en närmast
överdriven spänningsuppbyggnad att jag ibland ”tjuvläste” vid andra tillfällen
än på spårvagnen till och från jobbet? - Ja, det erkänner
jag gärna!
Michael Hübners
Dödstimme är alltså inte den bästa deckaren jag har läst på tyska, men kanske
den som jag har haft svårast att slita mig ifrån. Att författaren odlar en av
de vanligaste stereotyperna i den här genren – att våra politiker är lika
beräknande och falska som korrupta – förlåter jag honom gärna tack vare att han
låter en journalist och en polis hjälpas åt att lösa ett fall. Det ser i alla
fall jag som ett unikt friskt drag i en bok som jag kan rekommendera för alla
som tar den för vad den är, d.v.s. underhållning.
- - -
No comments:
Post a Comment
Thank you for leaving a comment! I love feedback!