Under helgen gjorde en kort resa till vårt gamla hem i Vilanova i la Geltrú utanför Barcelona och fick därmed en konkret påminnelse om skillnaden mellan, å ena sidan, min tyska och, å den andra, min spanska och katalanska.
Från det att jag landade till dess att jag åter flög tillbaka till Schweiz njöt jag av säkerheten och lugnet som kommer när man är säker på att smidigt kunna ta sig ur alla upptänkliga språkliga situationer. På katalanska och spanska vet jag kan ge det, mer eller mindre, förväntade svaret på småfrågor eller ett oväntat tilltal. Jag vet att jag spontant kan kommentera också den mest osannolika händelse. Och inte minst vet jag att mitt ordförråd och mina gramatiska kunskaper räcker för att "rädda mig" även om jag, som icke infödd talare, då och då råkar krångla till ett resonenmang eller använder ett felaktigt uttryck.
Dit känner jag tyvärr inte att jag har kommit med min tyska ännu. Ger folk mig tid och vill att jag ska förstå dem så räcker min nuvarande nivå för de flesta möjliga scenarion. Men verkligheten är ju inte riktigt så idyllisk. Vi har väl alla upplevt samtal där den man pratar med genom hela sitt kroppsspråk signalerar irritation över att vi som utlänningar inte felfritt behärskar det lokala språket. Hur många av oss skulle då hävda att vi är flytande på det? Inte jag i alla fall.
I Spanien och Katalonien har jag för länge sedan förlorat respekten för den tröskeln. Jag har passerat den så många gånger att jag numera alltid kan förbli lugn. Frågar ni mig så är att kunna behålla lugnet och att vara flytande samma sak.
- - -
Deutsche Version
No comments:
Post a Comment
Thank you for leaving a comment! I love feedback!